Urbanismo escandinavo vs antillano: un ejemplo (en sueco)

Sergio Sánchez Morales
2011-01-28.
LP0545

Att Gestalta Välfärd.

Arvet från den moderna rörelsen i 1900-talets arkitektur och urbanism har varit varierat och har skilt sig på ett antal länder, inte endast i Europa. En hel del frågeställningar uppstår när man läser om den moderna rörelsens historia och utveckling. Oundvikligen drar man paralleller mellan städer som vi har som referens,antingen för att man har upplevt dessa städer på plats eller därför att dessa städer är en del av det regionala eller nationella minnet av var och en av oss.

Under läsningen av Att Gestalta Välfärd (2008) var det intressant att lägga märke till både rötterna och evolutionen av de olika rörelserna som möttes i den konceptuella utvecklingen av den moderna urbanismen, tack vare CIAM:s bidrag, och detsenare blomstret inom denna sektor i efterkrigstidens Europa, där arkitektursikoner som Le Corbusier (La Ville radieuse, 1935), Josep Lluis Sert (The Heart Of The City, 1952) och Lewis Mumford (The Culture Of Cities, 1938) fungerade som en inspirationskälla för dussintals branschfolk.

Havanna, min hemstad, är en stad präglad av motsägelser och olika arkitektoniska arv, som har sitt ursprung ikolonialtiden under det spanska inflytandet, fortsatte med nordamerikanska och europeiska bidrag från det tidiga nittonhundratalet (där betonas Art Decó eller den urbana rutnät galler av El Vedado), och går vidare med den senare byggstandardiseringen och amkonsten av monteringsfärdig teknik, som var det mest identifierbara tecken på sovjetiskt inflytande i den socialistiska stadsmodellen.

Efterden socialistiska revolutionen på Kuba i 1959, började en process av sociala förändringar som även inkluderade städerna. I allmänhet, ökade byggandet på landet på bekostnad av huvudstaden, med avsikt att balansera landets stadsutveckling och förhindra befolkningens invandring till Havanna. Men ändå ledde bostadsefterfrågan till uppkomsten av nya städer i huvudstadens utkant, i form av satellitstäder av de redan existerande städerna.

Alamar och Skärholmen. Två kritiserade modeller i Västindien och Östersjön.

Att Gestalta Välfärd gör en detaljerad analys av en urban modell i utkanten av Stockholm: Skärholmen (1968, s. 262) och debatten om dess utformning (s. 271). Läsning av texten fick mig att tänka på en modell som vuxit fram på samma tid, denna gång i utkanten av Havanna: Alamar(1971). Vid olika tidpunkter i mitt liv har jag bott i närheten av både modeller och jag fann det intressant att dra paralleller och jämföra problem och förväntningar mellan dem, var och en i sitt rätta sammanhang.

Alamar grundades i ett nytt utvecklingsområde öster om Havanna och sin framväxt är resultatet av Tunneln i Buktens byggande (1958), som tillät fordonstrafikens tillgång till kustenöster om Havanna. Alamar är också en direkt följd av arbetarklassens brist på bostäder och nödvändigheten av att förbättra denna situation.

Projektet var ett experiment på många sätt. För det första, var byggandet utfört av arbetarna som själva var i behov av bostad, detta nämndes Mikrobrigaders Rörelse. Även om idén var innovativ och praktisk hade den också ett handikapp eftersom brigaderna bestodav okvalificerad arbetskraft som lärde sig att bygga under verkens lopp.

För det andra, var kåkarna byggda i ett glest befolkade område med ett nästan obefintligt urbant mönster. Det angelägna arbetet orsakade en nästan spontan och improviserad urbanism, vilket resulterade i ett kaotiskt stadsområde utan lämpliga riktmärken.

För det tredje, ledde behovet av snabba insatser till engenomföring av experimentella monteringsfärdiga tekniker som liknade dem som fanns i Östeuropa. Bristen på resurser plus den repetitiva mönster resulterade i en monoton och avpersonifierad helhet, där frånvaron av gatumöbler och grafisk design samt en spretig landskapsarkitektur är anmärkningsvärda.

Det är egendomligt att konstatera att Skärholmens debatt saknar de estetiska aspekterna, förutom när...